Min Diabetes har inte varit lätt
allt började när jag var fem år, jag sa till mamma oj vad jag kissar mycket & drack! vi bestämde oss för att åka in till sjukhus där jag sa till mamma '' lova att jag inte behöver sova över där'' Jag lovar sa mamma tillbaka. jag var skraj, liksom tänk ifall det var något! Vi åkte ner med bilen till sahlgrenska och dom kollade mig. Dom sa att det troligen var en sorts diabetes. va tänkte jag då? en sjukdom? hur ska jag kunna rida nu? väldigt mycket frågor var det. Dom tog en massa sprutor på mig och jag hade en stor vagn efter mig som jag var tvungen att ha alla dagar jag var där, jag firade min jul där & tänk er en jul där man fick sitta på sjukhus och inte vara hemma och äta julskinka och massa gott. istället satt jag och var sjuk. Det enda som var kul var att kolla på bumbi björnarna, jag kollade alla avsnitt dom hade där! På julen så kom massa folk till mig, jag var glad att se min släkt. Jag lärde mig mer om min diabetes och senare fick jag äntligen åka hem! En dag senare var mitt liv konstigt ta blod prov varje dag och insulin med en spruta intryckt i magen. jag ville inte, jag ville bara kunna äta godis och kakor som alla andra. sen började ridningen komma in också att rida med en diabetes kan vara farligt om man inte gör rätt, om jag var låg kunde jag svimma om jag var hög så kunde jag må dåligt och hamna i koma. det har hänt! nu vet jag hur jag ska göra och hur jag kan fixa detta! flera gånger tror folk att dom kan proppa i sig en massa godis eller ta du insulin så rider vi nu. så funkar det inte jag måste vila och få ner mig det är farligt tänk om du svimmar på en tävling. tanken får mig att må illa. innan tänkte jag att jag vill ha tillbaka mitt liv, nu tack vare allt stöd från människor, tack mamma & pappa , mina läkare och mina vänner. flera vänner har jag tappat men jag älskar er och kan inte tacka allt för nog av det ni gjort för mig & nu vågar jag och är stark och kan rida som vanligt! jag har ett liv som alla andra även fast jag kan må dåligt ibland så har jag ett hjärta, jag kanske inte är så himla med i alla situationer men det är inget att skratta åt, ni skulle själva vad med det jag har vart med om. tack vara min häst som jag har vågar jag, jag säger till er alla var inte rädda för att göra fel, jag är rädd ibland att jag ska bli så hög att hamna i koma. ta vara på varje minut som ni har, för det gör jag. en kramp från att vara hög är inte värt att vara rädd för. jag är precis lika normal som alla andra, bara lite specciellare. detta kommer rakt från hjärtat.
hoppas ni tar eran tid att läsa,